I rent övermod anmälde jag båda hundarna till varsin klass för tre veckor sedan, och nu var det dags att få ett nytt kvitto på hur träningen fungerat. Jag har haft lite nya tankar om en del moment, och om uppvärmningen för båda hundarna, och var nyfiken på att se om jag haft rätt.

När jag dessutom fick med min träningskompis Emelie Johnson-Vegh och hennes Scout till samma tävling kändes det riktigt bra! Hon är ett enormt stöd likaväl som en outsinlig källa till visdom inom hundträning...Hennes kommentarer kan ni läsa i rött! Jag gör samma sak på hennes blogginlägg om samma tävling, hittas på http://emscorner.wordpress.com/2013/06/14/lydnadstavling-i-svalov/

En liten, trevlig, välarrangerad tävling en lagom varm sommarkväll med sällskap av diverse vänner – kan livet bli bättre? Att arrangörer och domare dessutom var väldigt tillmötesgående gällande mina startnummer (båda klasserna gick samtidigt) gjorde inte saken sämre. Tack, alla inblandade!

Mårran skulle köra en Lk1. Efter förra starten har fokus varit på att kedja, och framför allt baklängeskedja med superbelöning efter hoppet. Då tog hon slut efter läggandet, mitt stora mål för kvällens start var att hon skulle hålla ihop hela programmet med glädje och attityd.

Uppvärmning med promenad som vanligt. Hon har verkligen koll på när det är tävling – då går man fot! Basta! Jag fick anstränga mig för att få henne att nosa och kissa lite. Lyxproblem, men samtidigt blev jag orolig över att hon skulle få slut på energi. Bestämde mig för att bara köra en mycket kort uppvärmning precis innan start (startnummer 1).

Det märktes redan på platsliggningen att hennes aktivitetsnivå var högre än den varit tidigare. Högre förväntan leder till något mer reaktivitet, och med en Riesen bredvid sig (en av hat-raserna för min rasistiska tös) blev det lite oroliga blickar och två tysta voff. Jag är van vid att hon ligger tungt och avslappnat, och tvingade mig själv att andas saaaakta, hålla kontakten med henne, och nicka och le (inlärda förstärkare) lite diskret. Ovanligt bra uppsitt när vi kom tillbaka!

Tandvisning inga problem. Två tior var fixade.

Kort paus medans andra gruppen låg plats. Jag ville att hon skulle vila i skuggan. Hon ville träna linförighet. Hon vann :)

In på plan – pigg och fin. Den där känslan som vi ibland har på rallytävlingarna, den som jag får när hon går in i ”tävlingsmode”, den fanns från första steget. Kontakt, viftande svans, självförtroende! En nia på linförigheten.

Läggande nästa (där missade hon förra gången). Inga problem, hennes läggande är inte supersnabbt och vi fick en 8.

Inkallning. I GALOPP! Hon växlade ändå tempo (men fortfarande galopp hela vägen), 8,5. Vilken förbättring!

Ställande – hennes svagaste moment som pendlar mellan 9 (när hon fattar) och 0 (när hon inte fattar). Tyvärr var detta en noll-dag, behöver få större säkerhet i momentet och träna det direkt efter inkallning. Klappade om rejält ändå, för att hålla hennes motivation de två sista momenten.

Apporteringen var helt OK, hon gjorde ett litet omtag i gripandet och fick 9.

Och till slut hoppet! Fortfarande energi, jag kunde se att det lyste ”snart belöning” i ögonen på henne – precis som planerat! TL och jag missförstod varandra lite, hon blev en smula osäker – och löste det med en tjuvstart. Bästa möjliga scenario under omständigheterna! Hon kunde lika gärna stämplat ur, börjat nosa, eller lämnat planen. Domaren såg dessutom att jag blivit lite osäker på TLs kommendering, och vi fick göra om momentet - man tackar! Nu märktes det tydligt att Mårran ansåg att jag inte levererade enligt kontraktet, två hopp? Hallå! Men med lite hjälp och pepp hittade hon tillbaka till rätt tanke, och fixade hoppet med ett lite snett avslut – 8,5.

Helhet 9, summa 154, och jag har sällan varit stoltare över min tös! STOR belöningsfest på andra sidan ringbandet, en liten promenad, och sedan verkade hon väldigt nöjd med att slappa i bilen. Jag hade inte lyxen att kunna titta på Mårran eftersom det var samtidigt som Scouts platsliggning, men jag hörde glad-Åsa i ringen bredvid. Gör mig stolt och glad, bara ljudet.

Valles tur. I mitt huvud skulle han inte ”tävla”, jag ville träna tävlingsmässigt med de momenten som jag anser är klara att kedja i den sättningen, och se var vi står. Alltså valde jag bort platsliggning och apportering på förhand – platsliggningen för att den inte är klar (jag är 80% på att han ligger och det räcker inte – jag kan ju sabba för någon annan genom att han går upp plus att det skickar oss tillbaka till ruta 1), apporteringen för att jag vill ha möjlighet att belöna varenda apportering maximalt ett tag till. Jag var dessutom osäker på både inkallning och fjärr – de besluten ville jag ta inne på plan.

Monsterhunden kändes glad och fin när jag tog ut honom. Promenad, kontroll av humör, lekbarhet, följsamhet. Check. Passade på att kolla stadgan i sitt (vi har lagt om den träningen helt med goda resultat hemma). Valle kändes stadig och förväntansfull, och satt fint. Bestämde mig för att ge inkallningen ett försök.

Placerade honom i hans bur under väntetiden, och tog ut honom med jämna mellanrum och körde några små starter och rallyövningar som han gillar. Han kändes nästan lite dämpad, jag letade efter ett föremål att runda (brukar pigga upp honom) men hittade inget lämpligt. Note to self: TRÄNINGSVÄSKA MED!

Nåväl – in på planen. Han reagerade starkt på ringbanden (upphöjda, vi har bara tränat på liggande), och på TL (lång man med lite yviga rörelser) – måste tränas!

Dags för fritt följ, ett av våra sämsta moment. Det är det fortfarande, men vår lägstanivå ligger numera betydligt högre! Kontakt och engagemang ca 80% av tiden (istället för max 10%), trots långa raksträckor. Ett snus, han fastnade i en halt, ett sent sitt, några DK från mig, och pendlande i position gav 6,5. Det går framåt! And how!!! Jag var ju tårögd. Om det här är Valles nya lägsta nivå så är det så bra att man knappt vet vart man ska ta vägen. Skillnaden på en dryg månad är nästan läskig. Han tappade i samma sväng som i princip samtliga de andra hundarna, men han hämtade upp direkt – och Åsa skötte sig utmärkt. Inga konstigheter, inga tveksamheter, inget väntande, inget som kunde skapa bekymmer framåt. Jag vågade inte jubla efter Scouts lilla utflykt, annars var det banne mig klang och jubel!

Läggandet, här har jag fått en dålig vana att vänta för länge innan jag kommenderar. Bra framföring, bra läggande, men snus hela återgången…Tillbaka till att träna fokus när jag går mot! Betyg 8. Vi ska kika på hela alltet, för snusandet kommer nånstans ifrån. Det var fint, nu detaljpratar vi.

Sprang bort till inkallningspunkten, som var högre upp på planen. Nosen fastnade på en fläck…vad göra? Tidigare har jag försiktigt tagit i halsbandet, men då har han blivit låg. Jag bestämde mig för att ha tålamod – gör det bästa med tanke på nästa steg och låt honom bli klar! Det lönade sig, han satt som en staty, kom i 190, saktade av något (vet inte varför?) innan ingången. Betyg 9! När ni kom ut till utgångspunkten och han inte erbjöd att sätta sig ner fick jag lite mild hjärtklappning och började fundera på om du skulle hoppa över det momentet. Men det är nya tider nu! Från andra tankar, erbjöd han ett klockrent sittande i position, och han SATT KVAR. Vi fick ett par slick om munnen, men fast blick. Mera klang och jubel!

Ställde upp mot rutan, mer snus (nu tolkade jag det som osäkerhetssnus). Orolig matte funderar på att bryta, men han GILLAR ju rutan! Fick peppat hunden och ställde upp, samtidigt som jag funderade över hur länge sedan det är vi körde just rutan…Vi har kört fritt sändande framåt, men utan ruta. Smart, Åsa! Valle sprang glatt och villigt fram och nosade på rutans vänstersida. ”Stanna!”, ”Höger”, och han befann sig i rutan – med två tassar. Nöjd med att han tog dirigeringen ville jag inte mecka mer, lät honom komma på ett ”fri”. Betyg 5 pga två tassar ute, och snus. Jag gillade att han var lägre i sitt kroppsspråk och att han kom ur sitt snusande till att jobba så fokuserat. (Kommentaren kan behöva en extra förklaring - varken Emelie eller jag vill att Valle ska vara låg humörsmässigt! Däremot har han haft en hopp-galopp-stil ut till rutan som vi har försökt få flackare, mer tanke framåt än uppåt liksom.)

Nu var attityden på topp igen, vi ställde upp för hoppet. Han var bara tvungen att kolla det först, men det var innan vi ställde upp och påverkade inte momentet :) Fick honom i perfekt förväntan med ett tyst ”klarafäääärdiga”, och han flög över, satte sig med ett hopp-sitt, höll blick still, exploderade tillbaka, och svängde in ändan vid min sida. Betyg 10! Wohoo!

Helheten gav betyg 6, helt OK med tanke på att han faktiskt stämplade ur ett par gånger mellan momenten. Inget att säga om, men för mig var Valles prestation storartad och Åsas också. Jag tror att fokus på tighta loopar är vägen att gå. Och jag blev glad in i hjärteroten av att se er tillsammans.

Beslutade att jag ville belöna hans superfina prestation och attityd, och tackade för mig samtidigt som vi sprang ut till Full Fest med kamp, bollar, och flygande godisbitar!

Utvärdering:

Mårran gjorde en fantastisk prestation! Hennes bästa är helt enkelt inte 10-mässigt (förutom plats och tandvisning), hon har inte snabbheten och exaktheten som krävs, men det finns en bra chans att få till nior över hela protokollet. Vi fortsätter med kedjeträningen, plockar in en plattform och lär om ställandet, samt planerar att träna plats ihop med andra hundar än Valle. Någonstans finns en tanke på att hon kanske, kanske kan fixa Lk2 också…

Med Valle fick jag precis det jag ville: en summering av träningen hittills, en konfirmering av att vi är på rätt väg, och en riktigt bra upplevelse för honom på tävlingsplan! Nu behöver vi hitta bättre rutiner mellan momenten, och stärka momenten ytterligare i kedjor. Vi behöver också träna med upphöjda ringband och med manlig tävlingsledare. Uppvärmningsrutin för att få upp aktivitetsnivån efterlyses också – hittills har all uppvärmning varit för att få honom trygg på en ny plats så det känns roligt att kunna ta det ett steg till! Jag känner mig också fantastiskt nöjd med att när han gör momenten korrekt så räcker han till de högsta betygen även för en sträng domare som verkade premiera fart och rappa rörelser likaväl som exakthet. Det finns där! Mitt jobb är ”bara” att ge honom rätt förutsättningar :)

Själv är jag nöjd med min egen inställning, min planering av dagen som höll hela vägen, att jag hade is i magen och gav Valle tid inne på banan, att jag lyckas hålla mig någorlunda tävlingsmässig (någorlunda är ordet), och att jag tror att jag faktiskt är ganska trevlig för en TL att "leda runt". Jag blir inte irriterad om jag missförstår, utan känner mig tillräckligt trygg för att hitta tillbaka till rätt tanke. Börjar få rutin i både Lk1 och Lk2 nu!

Att dessutom få ha sin bästa träningskompis/supporter med gör det sista för att få en tävlingskväll helt perfekt! 

 

Madelen

14 juni 2013 09:46

Bra jobbat!!!

http://tokryck.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har vi bott här i sex veckor. Det känns fortfarande som semester...   Saker och ting har börjat hitta sina platser. Lite i taget märker vi vilka områden som fungerar, och vilka som behöver omorganiseras. Det känns skönt att faktiskt kunna kons...

Visste du att titlar inom hundvärlden inte är skyddade?    Det innebär att vem som helst kan kalla sig "hundtränare", "hundinstruktör" och till och med "hundpsykolog".  Det innebär att det är en djungel för hundägare att sålla bland hemsidor oc...

Nu är snart ett antal månaders jobb över - imorgon lämnar vi över nycklarna till vårt gamla hus och bor fullt ut i Friheten. Det är det vi kallar vårt nya hus - Friheten. Jag bestämde redan vid nyår att detta året skulle ha tema Frihet, eftersom ja...

Då vaknar hon till liv, kelpan.   Hon må ursprungligen vara från australien, men värmen är inget för henne. Hon fäller ur sin underull i stora tussar, ligger med magen mot golvet i hallen (svalaste rummet), eller hittar fläcken på golvet där ac:n...

Jag märker på mina egna hundar att de påverkas av den långvariga värmen, så här kommer en sammanställning av tips för att din fyrbening ska fortsätta vifta på svansen! Promenera främst morgon eller kväll, när solen står lägre och det blivit (pytt...